Samtal 4_1: ANNA BRAG samtalar med
LEIF ERIKSSON

Malmö juli 1996

Leif: Jag undrar ibland om det var Karl Marx, som var rolig, eller om det var Friedrich Engels?

Anna: Jag tror det var Marx. Vi kan ju börja med att citera Marx och ha det som utgångspunkt. Läs det här:

Leif: Ja, nu blir det högläsning ur ”Om konst och litteratur, Marx och Engels, texter i urval. ”Om man förutsätter människan vara människa och hennes förhållande till världen vara ett mänskligt förhållande, då kan man utbyta kärlek endast mot kärlek, förtroende endast mot förtroende o.s.v. Om man vill njuta av konst måste man vara en konstnärligt bildad människa, om man vill utöva inflytande på andra människor måste man vara en verkligt stimulerande människa, som inverkar gynnsamt på andra. Vart och ett av dina förhållanden till människan och till naturen måste vara en bestämd yttring av ditt verkliga individuella liv, vilket motsvarar objektet för din vilja. Om du älskar utan att framkalla genkärlek, om din kärlek såsom kärlek inte producerar genkärlek och om du genom dina livsyttringar som en älskande människa inte gör dig till en älskad människa, då är din kärlek vanmäktig, en olycka.”
Ja, det skrev han 1844. Det är ju för fan nästan hundrafemtio år sedan. Men det intressanta med citatet är att det anknyter till det vi talade om, innan vi satte på bandspelaren , att media is the message. Det finns en koppling som är intressant; det man gör är det man gör. Eller att det har varit på TV.

Anna: Det man gör är budskapet i själva handlingen.

Leif: Just det. En annan som är intressant är den tyska filosofen Erich Fromm. Han har skrivit boken, ”Konsten att älska”. Det är inte en handbok om hur man älskar tekniskt, utan om konsten att älska , en konstform man måste lära sig. Han tror inte på den spontana, ögonblickliga kärleken, som uppstår vid första ögonkastet. Han menar att kärlek är någonting, som bygger på en kunskap, något man måste lära sig genom att öva. Hans kärleksbegrepp grundar sig på den kristna läran om kärleken, Nu är jag inte kristen mer än till uppfostran. Kan man förresten vara kristen på annat sätt? Men det finns drag i Fromms resonemang, som gör de inressanta. Just det här med att älska är en konst som måste lära sig. Själv har jag har nog aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet.

Anna: Kärlek som bygger på respekt, omsorg och omtanke...

Leif: Kärlek är ju som fenomen behäftat med en rad både positiva och negativa fördomar. Vad man egentligen menar är ju att man är god. Gentemot den andra, att man uppfattar en annan människas goda avsikt, att man finner tillit i en annan människa. Och det tror jag inte uppstår vid första ögonkastet. Och om man med kärlek menar sexualitet och erotik. Eller varför inte fortplantning. För något år sedan hade Time Magazine en stor artikel, som menade att kärlek i stort sett handlade om kemi.

Anna: Men är ju något, som ligger i tiden, att man försöker finna biologiska lösningar på allt mänskligt.

Leif: Ja. Artikeln har inte påverkat min inställning, jag bara konstaterar att kärlek har med kemi att göra, att det är olika substanser som fungerar som stimulans. Andra däggdjurs fortplantning är inte lika sofistikerade njutningsmässigt som människans eftersom det enbart handlar om att överleva som art. Det gäller självklart människan också, men verbalt artikulerade känslor och tankar skymmer dettta faktum. Om det är bra eller dåligt är svårt att avgöra, om det ens är möjligt.

Anna: Det var en annan, sån här biologisk lösning, som de nyligen har hittat; om människans förmåga att uppleva lycka. Och det kan man , p g a av hormoner och kemi, bara göra tillsammans med andra människor, i mötet eller i den samklang, som uppstår vid ett sådant möte.

Leif:Men det skulle ju innebära att eremiter och buddhistpräster inte kan bli lyckliga.
Att deras självvalda ensamhet skulle göra dem till olyckliga människor tror jag inte på.

Anna: Jag tänkte på det också, samtidigt som man kan se det som: ensamma människor = olyckliga människor, i ett samhälle, som vårt, som bygger på att människor är ensamma, finns det också många olyckliga människor.

Leif: Men människor som försöker leva i ensamhet, är en av negativ form av individualisering. När inte individen polariseras mot andra individer, blir individen blir just enskild. Det tycker jag är en obehaglig utveckling, det är faktiskt brist på social bildning.

Anna: Det tycker jag är ett stort problem över huvudud taget att allt ansvar läggs på individen, är du ensam så är det ditt eget fel, samtidigt, som det görs om till en slags ”politisk korrekthet”: Jag offrar allt för mitt arbete, jag lever ensam, jag jobbar hela tiden: jag är den perfekta slaven. Om man säger det till vem som helst, t ex de som lever i en familj, svarar de: det måste vara underbart, då kan du ju jobba hur mycket som helst! Man är den perfekta medborgaren i Sverige idag, när man inte har några sociala band, inget beroende, man kan bara jobba.

Leif: Det är en intressant tanke, att man blir samhällets slav utan att man egentligen villdet. Arbetslöshetspolitiken har också en sådan effekt. Enskilda människor känner sig riktigt risiga, de ska vara tacksamma. Göran Persson, sa ju när han tillträdde som statsminister, att han skulle halvera arbetslösheten fram till år 2000. Detta måste ju vara en av de största politikerlögnerna som har sagts. Man behöver bara titta på ett nyhetsinslag i Rapport eller Aktuellt från Volvo för kunna konstatera det. Idag sköts en stor del av monteringen av industrirobotar. Bl a såg jag hur 4 robotar justerade in vänster- och högerdörrar, ett jobb som tidigare krävde minst 4 personer som hjälptes åt. Dagens Volvomontering behöver en robot för respektive dörr utan medhjälpare. De arbetstillfällena kommer inte tillbaks. Robotar kan arbeta dygnet runt, arbetarna går hem klockan fyra. Om de ska arbeta skift får arbetsgivaren betala högre timpenning och ob-tillägg. En robot jobbar 24 timmar utan att klaga, han behöver service och kanske ett nytt kretskort då och då. En robot har inte heller någon semester. Att en så lönsam och produktiv arbetskraft inte blir beskattad är obegripligt för mig.

Anna: Men risken är ju att det blir för många bilar då, när alla är arbetslösa är det ju ingen, som har råd att köpa nya bilar.

Leif: Det är en aspekt, men Sverige är ju inte den marnkad, som ska hålla Volvo rullande. Vänta bara tills kineserna vill ha stora bekväma bilar, och alla lastbilar som de kommer att behöva, när de ska bygga om sina vägar och resa nya kinesiska murar.

Anna: Igår sa de på radio att man har ökat produktiviteten inom barnomsorgen också. Hörde du det?

Leif: Nej, men det var väl roligt.

Anna: Procentuellt sett hade de ökat produktiviteten mer än inom bilindustrin.

Leif: Då måste det vara en tjugoprocentig ökning.

Anna: Ja, men sen var det, att antalet barn, som fått psykiska problem, hade ökat med 30%.

Leif: Så är vi lik förbannat på minus.

Anna: Igår var det en som sa till mig att det finns för många konstnärer.

Leif: Ja, det har jag hävdat länge!

Anna:: Var det därför du slutade?

Leif: Nej, det berodde på andra omständigheter. Jag har inte slutat. Jag bedriver, sedan många år, ett projekt, där jag är verksam som konstnär, utan att vara konstnär. Ett omöjligt projekt, som tilltalar mig. Jag gör ungefär två verk om året, typ. Det är tillräckligt, tycker jag. Jag har t ex inte ställt ut sedan 1978. Det är snart 20 år sedan. Nu ska jag berätta en historia…

Anna: Kan jag bara få komma med ett litet inlägg? Om nu alla existerande konstnärer bara hade gjort två verk om året, hade det jämnat ut sig då? Så att det inte blir överproduktion?

Leif: Hör nu här! Jag är naturligtvis inte negativ till antalet konstnärer, utan snarare till deras anspråk på att vara ”stora konstnärer”. Konst är en positiv energi. Jag menar att även om det är dålig konst, så är det konst, den dåliga konsten gör desssutom att bra konst syns tydligare.

Anna: Om alla vill vara konstnärer, så tycker jag att det är jättebra.

Leif: Det blir problem hur man än gör. Det finns bara en Goethe och en Strindberg. Och det finns bara en Leif Eriksson eller en Anna Brag Alla är vi lika unika. Sen finns det naturligtvis konstnärer som är beroende av förebilder och därmed inte speciellt självständiga. Vilka motiv man har för sitt konstnärsskap spelar också roll. Vill man vara epigon, eklektiker eller nyskapande så är det naturligtvis efter de förutsättningarna man måste bedöma konstnärens verk. Är han en bra eklektiker? Är han en bra epigon? Men den stora flocken av konstnärer vet knappast varför de sysslar med konst. Konsten i Sverige under 80-talet och in på 90-talet, som man kallar postmodernism, är eklektisk, dvs en blandning av motiv och idéer från olika håll. En eklektiker gör sådant, men det innebär också att han saknar egna idéer och originalitet. Är det bra eller dåligt? Egentligen är det bara olika aspekter. Den som talar bra i egen sak kan om han har tur skapa sig en egen diskurs i konstvärlden , når han utanför den är han ”a lucky guy”.

Anna: Tillbaka till det där med två arbeten om året...

Leif: Först en precisering. Sedan några år betraktar jag mina verk som aspekter på fenomen. Jag ställer ut min aspekt. De flesta av mina verk tillkommer spontant d v s jag registrerar mina intryck kreativt.

Anna: Vilka media väljer du ?

Leif: Det som passar bäst för respektive aspekt.

Anna: The media is the message.

Leif: Ja. Men jag försöker alltid motsäga mig själv, bl a för att skapa en omöjlighet för att släcka framtidens väldiga törst. Ett exempel är den stora ”låda” som jag byggde åt Folkfesten på Malmöhus slottsvall mot Mölleplatsen Lådan var målad i gult, blått och grönt. Jag vet inte om du såg den?

Anna: Var det i år?

Leif:Nej, det måste ha varit sommaren -92. Jag fick t o m Folkfestens Sisyfosdiplom för insatsen. Den ursprungliga idéen var att jag skulle täcka in hela slottsvallen med en specialbeställd plast i gult, blått och grönt. D v s dela in vallen i fyra avsnitt ett gult, ett blått och två som var gröna. Men det fanns inte pengar till ett miljonprojekt, typ Christo, så jag fick tänka på.

Anna: Jag skulle precis föreslå som Christo…

Leif:Nej, du får inte blanda ihop sakerna. Bara för att likheten är lika avsiktlig som vatten är vått, är det inte parafras av hans arbeten. Jag har stor respekt för Christo, även om jag tycker att hans senaste inpackning av gamla riksdagshuset i Berlin var onödigt att genomföra. Jag tycker det var totalt meningslöst. När han för 25-30 år sedan, började driva det här projektet att packa in riksdaghuset i Berlin , när det låg innanför muren, hade sina poänger. Men att göra det efter murens fall med tillåtelse av dagens myndigheter gör det till dålig konst. Den konceptuella bedriften att driva projektet utan att kunna genomföra det var ett stort verk

Anna: Du menar att det finns inget konstnärligt värde, som berättigar att driva det så länge...

Leif: Precis, ta t ex Curtain Valley, som han gjorde i Californien. Det var ju ett projekt, som krävde rättsprocesser och överklagande, för att kunna förverkligas. Hela projektet finns dokumenterat i bokform, där varje dokument och handlingar finns återgivna. Det var ett starkt verk. Mitt ursprungliga koncept liknar kanskeChristos, men det är bara ytlig likhet. Det gäller att lyfta upp det till en egen nivå, till en Leif Eriksson-nivå. Blev det ett bra Eriksson-verk? Eller ska det bara uppfattas som epigoneri och plagiat?
Men båda kan vara bra konst, eller hur? Mitt verk fick inte någon egentlig uppmärksamhet trots att det var placerat på ett så iögonfallande ställe. Det bästa med det var när redaktören för ”På Stan” uppmanade mig, i sin spalt, att ta kontakt med tidningen och berätta vad det var för någonting, eftersom läsekretsens hade ringt till honom och frågat.

Anna: Lådan på vallen knyter ju också an till din gröna flagga..

Leif: Ja, det är ett av mina mest envetna projekt. Om jag bestämmer mig för att göra någonting, har det alltid anknytning till gult, blått och grönt. Gult och blått blir grönt. Grönt ger gult och blått. Det gör att jag bara kan använda gult för att den blåa och grön färgen skall finnas med. Ställer jag bara ut blåa saker, så fattar ju alla att de också innehåller gult och grönt. Det är konceptkonst. Det finns några intressanta komplikationer med lådan på vallen. Projektet blev hela tiden allt mindre. Det fanns inga pengar Folkfesten kunde bara fixa 15000 kr. Så jag var tvungen att minska mina ambitioner. Därför blev lådan liten. Med fyra fält, ett gult, ett blått och två gröna. Verket i sig var meningslöst, det fysiska arbetet konkret. Jag hade blivit inlåst på Malmö Museums område. Jag var inspärrad vid verket tills vaktmästaren kom och släppte ut mig. Jag höll på att dö. Två dagars intensivt slit i 35° graders stekande solvärme bland tistlar, brännässlor och bräkande får. Efter två dagars arbete fick jag en fruktansvärd kramp i mina muskler så att jag inte kunde röra mig.

Anna: Men du gjorde inte arbetet enbart för att träna musklerna?

Leif: Jag ville göra en omöjlig grej.

Anna: Byggde du den helt själv eller hade du gärna haft slavar? Jag tänker på pyramiderna?

Leif: Jag hade någon som hjälpte mig att bära upp materialet, men vågriktningen blev så djävla konstig. Lådan lutade lite. Men inte tillräckligt mycket för att det skulle se medvetet ut.. Hade jag förstått hur svårt det är att rikta upp något som är stort hade jag anlitat Gatukontoret eller Vägverket, dom har instrument för sådant.

Anna: Vattenpass?

Leif: Nej, det förslår inte. Men hade lådan placerats lite mer snett, hade det sett beräknat ut.

Anna:Och då hade man kunnat förklara att om man dragit en rak linje härifrån hade vi hamnt på månen. Var det ett misstag att den lutade?

Leif: Nej, inte ett misstag, det var för dålig handräckning. Kan man fixa en pyramid, kan man ju fixa en låda, lutande på en vall. Det är ju inget tekniskt problem. Men man måste veta hur man gör.

Anna: Hade du velat att den skulle luta lite mer?

Leif:Ja, med facit i hand hade jag nog lutat den från början. Hade felet varit större hade ingen märkt att det var fel. Men gör man någonting i förhållande till en husfasad, en vall och en vattenyta, då får det fan ta mig va rakt alltså. Men det blev det inte. Så jag försöker förtränga det hela. Men med tiden får det nån slags historisk patina. Dessutom finns en del bra bilder, bl a när spånplattorna krackelera och brytas sönder....

Anna: Var den kvar där länge?

Leif:Ja, jag lät den stå kvar. Folkfesten var ju över på en weekend, men lådan fick stå kvar i flera månader. Till sist blev jag påmind av Göran Christensson att den måste tas bort, han hade givit tillstånd till bygget. Men jag hade ingen lust att dra ut femtumsspikar ur gammalt fuktigt virke. Men när Niklas och Stina om de fick virket sa jag, javisst, men ni får ta bort det själva. De fick bort det på tre timmar. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. Sen are fick jag ett foto på resterna av spånplattorna där de låg i deras trädgård. Regelvirket som var bra kunde de använda till sitt ateljébygge. Spånplattsresterna använde de som ved, men länge fanns det en hög med gult, blått och grönt i deras trädgård.

Anna: Så då blev det två arbeten det året.

Leif: Ja, lådan och så högen. Rester av konstverk är också intressanta.

Anna: Jag undrar hur du definierar själva verket: när blir ett verk till och vad består själva verket av, objektet, verket, handlingen?

Leif: Jag är lat. För mig är det så, att om de verk som jag vill göra eller kommer på att jag ska göra, inte utförs omgående, så görs de aldrig. Men de finns för det mesta som en anteckning och fungerar naturligtvis som ett verk i konceptuell mening även om det inte har blivit nedtecknat. De immateriella verken dvs tanken som verk var en konsekvens av upphovsrättstvisten mellan Svanberg och mig.

Anna: Ja, vad var det egentligen, det där känner jag inte riktigt till.

Leif: Nej, det ska vi INTE ha med här. Det enda jag vill säga är: 1978 ogillade hovrätten Svanbergs talan mot mig i upphovsrättsmålet. Denna dom fastställdes senare av Högsta Domstolen. Men redan 1978 bestämde jag mig för att inte göra konst, som jag blivit tillåten att göra.

Anna: Vad innebar det?

Leif:Jag kunde ha fortsatt, precis som Carl Fredrik Reutersvärd att raljera och vitsa med kända konstnärers signaturer. Många ansåg att jag var mycket bättre än vad han var,, vad det nu innebär. Jag angrep signaturmetafysiken genom att använda hockyregler i min konst, spark i arslet, spark i skrevet, direkta personangrepp. Det tror jag fortfarande är en av konstens möjligheter. Vill man använda skandalen som ett konstnärligt medium måste man göra det genom att angripa person, det går inte att angripa generaliteter.

Anna: Du menar det går inte att vara generell?

Leif: Nej, man måste vara rakt på sak, om man nu vill arbeta på det sättet. Dan Wolgers har lyckats med några av sina ironiska verk. M;en det är bara Carl-Johan de Geer, jag själv, Lars Vilks, Dan Wolgers och nu senast hon med hembränningsapparaten, som har skapat verk, som blivit föremål för rättslig prövning.

Anna: Jag var på en teaterföreställning i Berlin, på Prater, för några veckor sedan, en massa föreställningar pågick samtidigt, stycken av Artaud, Andre Breton, Rimbaud m.m. och en föreställning som var en avslutning på föreställningen ”Rocky Dutschke” och handlade om Rudi Dutschke och som spelats på Volksbuhne. De uppe på scenen, med hela publiken, hade åkt spårvagn dit direkt från Volksbuhne med en docka, som föreställde Helmut Kohl, som de hängde upp i en sån där...

Leif: snara

Anna: Nej, en träkonstruktion, där han satt fast med huvud, händer och fötter och så skar de av honom tungan, dockans tunga, med det var alltså Helmut Kohl, och så sparkade de honom, kastrerade honom och skrek: du är ansvarig för 4 miljoner arbetslösa tyskar, militärer är mördare - det har nyligen debatterats i tysk press, om man har rätt att kalla militärer för mördare och det har de tydligen kommit fram till att man inte får - och när de sparkat huvudet av och dissekerat dockan fullständigt uppmanade de publiken att gå hem och hämta sina knivar och pistoler och gå ut och dräpa Helmut Kohl.

Leif: Vad hände? Blev det någon reaktion på det i tidningarna?

Anna: Det vet jag inte, för jag åkte ju hem. Men man får ju egentligen inte säga sånt här och plötsligt blir den här gränsen så tydlig, mellan att stå på scen och säga detta eller om de hade stått i en gatukorsning, då hade det ju varit uppvigling och hets, men så står de på en scen, på en teater, publiken är mer eller mindre likasinnad...

Leif: Återigen, mediet är budskapet, teatern är garantin för att man kan göra någonting sådant och i det ögonblicket blir det ju ofarligt. Det finns en repressiv tolerans, d.v.s. de som har makt tillåter denna typ av övergrepp, därför att det kallas kultur, teater, men hade du gått upp i Bundestag i Bonn med det här gänget och sagt att Bundestag är ockuperat vi ska dräpa Kohl...

Anna: så hade det varit statskupp

Leif: Och ni hade inte haft en chans för säkerhetspolisen hade omedelbart trätt in och undanröjt alla tvivel på vem som bestämmer....

Anna: Men det är egentligen precis det vi pratade om i julas, när jag var så upprörd över att konsten kan aldrig verka, man kan som konstnär ta sig an vilka kontroversiella ämnen som helst och göra konst av det, presentera det innanför konstinstitutionen och så är det ofarliggjort i samma ögonblick. För är det något som är upprörande rycker man på axlarna och säger ” detta är ju bara konst”, eller” ska detta vara konst” och då är det bara den yttre formen som diskuteras, aldrig vad det handlar om, vad det egentligen säger...

Leif:Lars Vilks gjorde ju en grej sommaren -78, som han kallade för det mycket adekvata namnet Engångsuniversitetet, the Disposal University, SAMTAL, har lite samma karaktär, människor som samlas och talar om olika saker, mycket individuella, personliga och samtidigt är det inte så många inblandade, men det var en grupp människor, bl a professor Sven Sandström, konstvetenskap, professorn i praktisk filosofi, en rad konstnärer bl a Bengt Rooke, happeningkonstnär, jag själv, musiker, vackra kvinnor och anat löst folk. Vi gjorde en publikation kring det här, som vi kallade ”Rapport från Engångsuniversitetet” och där finns en text, som Thiits Mathisen skrev en text som frågade vad vi skulle använda konsten till. Med jämna mellanrum dyker den här texten upp som en referens när man talar om de här sakerna: vad ska vi använda konsten till. Konstvärlden är en isolerad, men för konstnärerna viktig ö, men det är ju inte där konstnärerna vill ha sitt utrymme, utan det finns en mer messaiansk tanke med konsten, att den ska påverka och har man inte den inställningen att man vill påverka andra människor med sin konst, då är det hobbyverksamhet. Jag vet inte i vilken grad Joseph Beuys konstnärliga koncept har påverkat människor, men han var ju speciell i sin gärning. Undervisningen tyckte han var den främsta konstformen, men de flesta konstnärer är ju inte intresserade av att undervisa. Jag tror inte man medvetet kan skapa verk av betydelse. Det krävs faktiskt speciella omständigheter, som sammanfaller eller utvecklar sig slumpartat. Svanberghistorien hade jag inte en tanke på skulle äga rum. Verkligen inte. Utan det var helt och hållet yttre omständigheter.

Anna:Men du vägrar att dra helt kort vad det var som hände?

Leif: Okej, det jag gjorde var att jag sparkade Max Walter Svanberg i arslet för att han manipulerade sina grafiska upplagor. För att kommentera hans tillvägagångssätt tryckte jag ett grafiskt blad, som hette ”äkta max walters ?” Det var en serigrafi tryckt på en reproduktion av en Svanberglitografi. Mitt tilltryck var tryckbeskrivningar och korrekturändringar som jag visste att att Svanberg hade begärt av sitt tryckeri. Bilden antogs till en utställningen Förvandlingar, på Malmö Museum, det var så började. Att det hela startade beror på att en grupp människor, som hade sysslat med den här grafikgeschäft-problematiken , Per Bjurström, chef på Nationalmuseums grafikavdelning, konstnären Svenrobert Lundqvist i Göteborg och Uno Kampmark här i Malmö. Kampmark var då intendent på Skånes Konstförening, en av Sveriges då största konstföreningar med minst 25 000 medlemmar, det var en stor konstförening med många konstnärer och därmed makt, som hade tagit ställning för hederlighet inom grafikkonsten. När mitt blad upptäcktes av juryn, insåg de att detta var dynamit och antog alla mina verk. Det var f.ö. första gången jag blev antagen till en jurybedömd utställning i Skånes Konstförening regi. Kampmark ägnade nästan två timmar till att bearbeta pressen under pressvisningen, att mitt grafiska blad skulle komma att förändra konstgrafiks produktion och grafikhandel. Pressen hade svårt att fatta detta. men efter två timmar lyckades han få dem att ta en bild och att göra lite anteckningar. Lustigt nog var det en kurskamrat i konstvetenskap som var nattredaktör på Sydsvenska den natten . Hans rubrik ”Svanberg lurar sin publik” fick Svanberg och hans rådgivare att gå i taket. Svanberg har känt sig förföljd under hela sin karriär och blivit utsatt för många förfalskningar. Men arbetar man som han har gjort är det lätt att bli förfalskad. Efter mitt avslöjande erkände han att han använde två olika signaturer, en orginalsignatur, där han skrev ”max walters” med gemena bokstäver, och en reproduktionssignatur ”Max Walters” som hade versala begynnelsebokstäver. Men det var ingen som visste om tidigare.

Anna: Så det var bara de som kände till den koden, som kunde skilja dem åt, orginalet och reproduktionen?

Leif: Just det, men de grafiska blad han gjorde, orginalbladen, gjordes fram till femtiotalet var OK. Min poäng var att han borde tala om hur det låg till.Han hade ett högt konstnärligt anseende bl a medlem av Svenska Konstakademin, han har fått pris av president, Mitterand, och han har en rad andra utmärkelser, han hade högstatus i det svenskt konstlivet. Har man det får man åtminstone tala om vad man gör. Säljer man 20.000 reproduktioner som är signerade så är det okey, men tala om att de är reproduktioner och inte några grafiska blad! Säger man som det är blir det ett jävla liv. Han kände sig påhoppad och misstänkt för att vara bedragare, vilket han också var. Istället för att anmäla mig för förtal åberopade Upphovsrättslagen och anmälde att jag hade kränkt hans upphovsrätt. Det märkliga med upphovsrätten är att endast upphovsmannen, endast han kan känn a sig kränkt trots att det faller under allmänt åtal. Det kallas för det subjektiva rekvisitet och innebär att upphovsmannen kan anmäla en påstådd kränkning till den allmänna åklagaren som i sin tur beslutar om åtal. I vårt ändrades målet till ett tvistemål på grund av att Svanbergs advokat Göran Luterkort omedelbart insåg att allmänna åklagaren aldrig skulle väcka allmänt åtal. Luterkort gjorde processteknisk rokard, han yrkade att mina 25 seriegrafier skulle förverkas,
d v s eldas upp och att jag skulle dömas till dagsböter men det kan bara allmänna åklagaren göra, så när tingsrätten fick stämningsansökan på bordet konstaterade de den här felaktiga formuleringen och gjorde det automatiskt till ett tvistemål i civildomstol, annars hade saken aldrig prövats i domstol. Jag förlorade i Tingsrätten, överklagade och vann i Hovrätten. Svanberg begärde revision av domen i Högsta Domstolen, som fastställde Hovrättens dom sommaren 1979. Med det prejudikatet gjorde jag något för postmodernisterna.

Anna: Du slog upp dörren.

Leif: Jag fick nya insikter, t ex att det alltid beror på vilken person du trampar på tårna. Svanberg var känslig.

Anna: Men du hade en glädje av den här processen också?

Leif: Processen gav mig i någon mening konstnärlig identitet. Men konsekvensen blev att jag drog mig tillbaka. Jag debuterade 1976 hos Anders Thornberg i Lund, med kommentarer till spekulationskonst, hur man prissätter konst. Själv höll jag hade jävligt låga priser, 1 krona till 100 kronor per blad, den dyraste kostade 350 kr, en mycket populär Bröllopstallrik till minnet av Carl XVI Gustafs giftermål med Silvia Sommerlath sommaren 1976, tryckt på en Duni papperstallrik med blå dekor inklusive ram.

Anna: Vad bestod ramen av?

Leif: Det var en snygg låda, bara den kostade väl en 80 spänn.

SAMTAL 1
Med Pia Lindman 26 nov. 1994 på Atheneum, Helsingfors. frågande & skrivande: Anna Brag.

 

SAMTAL 2

KÅK OG KLONDIKE I BERGEN Oslo 1. april 1995 Per Gunnar Tverbakk i samtale med Christel Sverre.

 

SAMTAL 4_1

ANNA BRAG samtalar med Malmö juli 1996 LEIF ERIKSSON

 

SAMTAL 4_2

Lisa Strömbeck, Cecilia Wendt samtalar med solforskaren Henrik Lundstedt . Malmö