Att omfamna helheten


av Anna Brag

Design Spaces. Rumstudion, Interactive Institute

Malmö December 2003

Del 1.
En dag undrade jag om jag skulle kunna vara konstnär någon annanstans. Om jag skulle kunna byta bort konstscenen som plattform mot en annan scen och fortfarande vara konstnär.

Vad är och gör en konstnär? Vad innebär konstnärliga metoder och vad kännetecknar ett konstobjekt? Kan man använda konstnärliga metoder i syfte att nå ett resultat som inte är konst? Vad är i så fall syftet med att använda sig av konstnärliga metoder?
Mötet mellan konst och forskning ger upphov till många frågor omkring relationen mellan idé, process och objekt. Det finns flera viktiga beröringspunkter, men också en del skillnader. Jag kommer här att utgå från mina egna erfarenheter, dels från arbetet som konstnär i en interdisciplinär forskargrupp, dels i mitt arbete, före och efter tiden i denna grupp.

Man kan definiera begreppet konst antingen som ett objekt med vissa egenskaper eller som ett språk, ett förhållningssätt och sätt att tänka, som ett speciellt perspektiv att applicera på tillvaron. Varje konstnär har sin egen idé om vad hon/han gör och varför, hur arbetsprocessen ser ut, vad konstverket har för kvalitéer, vad som är viktigt.
För många år sedan läste jag ett citat av Ingemar Bergman, som satte sig fast i mitt medvetande: ”Man måste göra det som är nödvändigt. När ingenting är nödvändigt, kan man ingenting göra”.
Att vara konstnär, innebär för mig att jag hela tiden lär mig nya saker, utforskar min omgivning, mig själv och världen och försöker hitta det som är meningsfullt. För mig är begreppen konst och konstnärlig verksamhet kopplade till handling, perspektiv och språk, snarare än objekt. Det handlar om att omsätta idéer till praktik. Att genomföra ett projekt kan vara målet i sig. Verket kan vara resultatet av en handling och konsekvensen av en idé. Vet man varför man gör någonting, förstår man också oftast hur det ska göras.

Frågor som rör identitet och verklighetsuppfattning har varit mitt tema och intresseområde under de senaste tio åren. Det har resulterat i ett tjugotal projekt, som tagit sig olika uttryck. Jag har arbetat med installationer, teckning, foto, video, kontext och situationer, händelser och perspektivförskjutningar. Syftet med mitt arbete har inte varit att besvara en specifik fråga, utan snarare att se mer, se annorlunda och skaffa mig nya erfarenheter. Snarare än att ge svar, formulera nya frågor. Delvis har problemställningarna förändrats under åren och arbetets gång. Det har berott mer på att jag jobbat mig igenom en problematik, än att jag hittat ett svar. Drivkraften bakom detta arbete har framförallt varit en känsla av nödvändighet. Att se och förstå genom att agera och genom att omsätta idéer till praktik. Jag utgår från mina önskningar och behov och förutsätter att det som är angeläget för mig i mitt liv också betyder något för någon annan. Ofta har jag använt mig själv som ”försökskanin” i mina projekt, övertygad om att det mest privata också är det mest allmängiltiga. Om det är någonting jag har lärt mig genom mitt arbete, så är det just detta. Genom att försöka vara allmän, blir man oftast bara ytlig.

Exempel på ett konstprojekt, där projektets faser sammanfaller. Idé, genomförande, resultat. Konstprojektet ” A Moving Memorial” ägde rum i centrala Berlin i maj 1999.


The project is a memorial and tribute to movement, change and time.
The horse and rider in the circular area in front of the Kûnstlerhaus Bethanien
refers to the bronze horse statue in the middle of public squares. But here, instead of representing a certain historic moment, this moving memorial is about now, about every step that simultaneously creates future and history . The horse´s movements made black traces through the white surface and step by step a drawing appeared. The drawing took about half an hour to produce. The process was videofilmed from the roof of the Bethanien.
The sound from the horse was recorded. The drawing disappeared over time.

Konstnärsrollen är under ständig förändring och det hör till konstens natur att reagera på och spegla sin samtid. Under senare tid har konstnärer sökt nya vägar att utmana och utvidga konstbegreppet, sökt nya material, kontexter och områden för konstnärlig bearbetning. Den samtida konsten kan omfatta andra discipliner, t.ex. arkitektur, sociologi, biologi. Man kan se konsten som ett språk eller ett förhållningssätt. Konstscenen fungerar också som en plattform där olika ämnesområden kan mötas och fogas samman, kanske till och med inom ett och samma verk. Det är vanligt att den samtida konstnären tar hjälp av specialister för att genomföra sina projekt. Det kan vara allt från bilmekaniker till sjukgymnaster, ingenjörer eller astronomer. Det konstnärliga arbetet är processinriktat, undersökande och forskande. Det finns en vilja att låta konsten och forskningen mötas och dörren till det interdisciplinära samarbetet står redan på vid gavel.
Det är en rad faktorer som sammanfaller;
Konstnärers vidgade arbetsfält och nyvakna intresse för sociala kontexter.
Universitetens förändrade krav och förväntningar på de konstnärliga
högskoleutbildningarna.
Näringslivets behov av innovation och kreativitet.

Frågan är hur detta möte ska se ut och var det ska ske. Kan konstnärens undersökande verksamhet betraktas som forskning eller ska konstnären och forskaren mötas på halva vägen?

Nya roller erbjuds konstnären. Antingen som forskare eller som forskarens samarbetspartner. Det är viktigt att skilja på konst som forskning och konst och forskning.
När man pratar om konst som forskning, handlar det hur vi ser på konstnärligt utvecklingsarbete. Att erkänna konstnärligt arbete som forskning är ett viktigt steg i en förändring av vår syn på kunskap, vad det är, hur vi kan handskas med den och förmedla den. Det handlar också om en förändrad syn på ”vetenskaplighet”. Ett vidgat konstbegrepp och ett vidgat vetenskapsbegrepp är förutsättning för möjligheterna att hitta mötespunkter mellan två olika sätt att undersöka och förstå sin omgivning.
Inom konsten, liksom inom forskningen, ställs frågor. För konstnären kan dessa frågor ligga inbäddade i den konstnärliga handlingen. ”Svaren” består möjligen inte av någonting annat än följdfrågor. Verket är både följden av, och syftet med, den konstnärliga handlingen, vilket betyder att resultatet inte kan frikopplas från processen eller processen från idén.
En annan möjlighet är att konstnären möter forskaren. Har vi att göra med två kolosser på kollisionskurs eller är det två roller under upplösning, på väg att flyta samman? Ett möjligt möte i ingenmansland?
Att arbeta som konstnär i en tvärvetenskaplig forskarmiljö gav mig ett helt nytt perspektiv på min egen yrkesidentitet, samtidigt som det också fick mig att omvärdera en del saker. Jag har aldrig trott på myten om konstnären, geniet som, ensam i sin ateljé med inspiration från ovan, skapar de stora mästerverken. Jag har trott på konstnären som en person, integrerad i samhället, delaktig och medskapande av den vardagliga verkligheten. Det tror jag fortfarande. Men efter min tid på Interaktiva Institutet, har jag blivit mer av en romantiker. Lågintensiva möten, stillasittande framför datorn, fasta arbetstider inverkar kontraproduktivt, i alla fall på mig. Man ser sig själv tydligare i relation till andra och det faktum att man har arbetat efter eget huvud, i sin egen rytm, under längre tid, sätter sina spår. Konstnärligt arbete (och samhället!) behöver egensinne och oanpasslighet, det behövs människor som bryter mönstret på ett konstruktivt sätt. Det är en tillgång och en nödvändighet.

Att vara konstnär i den akademiska världen kan kännas som att vara en val i ett akvarium. Man tror man ska ut och simma men stoppas ganska snart av de osynliga glasväggar som håller vattnet på plats. Troligen har den akademiker som på allvar försökt ge sig in i konstvärlden upplevt någonting liknande. Varje spelplan styrs av sina regler och sin tradition. Det tar tid att identifiera och avkoda ett språk och en begreppsvärld. Och forskarvärlden, hur öppen den än försöker vara, styrs fortfarande i stor utsträckning av sina interna koder och sin egen jargong. Precis som konstvärlden.

Bristen på ämneskunskap inom det konstnärliga området i den akademiska miljön skapar problem för konstnären i det interdisciplinära arbetet. Konsten, liksom varje enskild disciplin, blir alltmer tillgänglig ju mer ämneskunskap man har. När det gäller konst handlar det om såväl dess historia som förmågan att läsa och förstå dess samtida uttryck. Ett konstverk förhåller sig alltid både till sin historia och till en samtida kontext. Det innehåller referenser till andra verk. Precis som inom forskningen; i en skriven forskningsrapport är omnämnandet och citerandet av andra verk en given del av arbetet. Det krävs ämneskunskap såväl för att läsa en vetenskaplig text som för att läsa ett konstverk.

Hur presenterar konstnären sin yrkeskunskap i det interdisciplinära samarbetet? Och hur kommer konstnären med sin speciella kunskap till sin rätt? Eftersom få har en allvarlig och insiktsfull inblick i vad konst är och vad konstnären gör, finns risken att konstnären tvingas tillbaka till ”nybörjarstadiet” för att kunna göra sig förstådd bland sina medarbetare. Ofta blir konstnären betraktad utifrån en mängd fördomar; man förväntas spruta av kreativitet och ha mängder av idéer i beredskap i varje situation. Idéerna om vad konstnären kan bidra med varierar från allt mellan att kunna färgsätta, pynta, designa posters till att kunna vända begreppen uppochner. Frågan är hur man sen ska använda denna uppochner vända begreppsapparat?
Konstnärerna är en yrkeskategori som har erfarenhet av att inte bara bidra till, utan även av att producera ett projekt, genom alla faser, från idé, budgetering och genomförande, till dokumentation och presentation. Som jag redan nämnt, har många konstnärer erfarenhet av samarbete på flera olika plan. Det är synd att man inte i större utsträckning vågar lita på och tillvarata denna kunskap.

Men det krävs kanske mod att lita på att en konstnär kan vara värdefull i andra sammanhang än de som går ut på att göra konst. Vad vill man med det interdisciplinära samarbetet? Vad förväntar man sig?
Att involvera konstnärer i olika sammanhang är bara positivt, men det måste finnas en öppen diskussion om varför man gör det. Vill man tänka i andra banor? Då går det säkert lika bra med en astronaut eller tandläkare, eller en yrkesmilitär. Vill man kommunicera sitt forskningsresultat rumsligt? Då går det kanske lika bra med en arkitekt, en hantverkare eller en reklamare. Eller vill man verkligen försöka placera in sina metoder och sina resultat i det slags nödvändighetstänkande som i hög grad präglar det konstnärliga arbetet? Det kan vara många olika saker man önskar uppnå genom att låta konstnären ingå i ett forskarteam. Men det måste bygga på att man på allvar involverar konstnären i projektet, från början till slut, och inte bara applicerar någonting om man antar vara ”en konstnärlig metod”.

Vad konstnären är bra på, är att förkroppsliga idéer, att gestalta. Hur ser en tanke ut, hur ska vi kommunicera en idé. Hur ser idén ut? Eftersom jag har arbetat konstnärligt i hela mitt liv, kanske jag kan ha lite svårt att se vad som skiljer mitt arbete från ”icke-konstnärligt” arbete. Men vissa saker ”vet” jag. Det tar tid. Det är ”målinriktat” men samtidigt ”processtyrt”. Varje projekt och idé innehåller sin egen metod. Det är lekfullt, det är riskfyllt och det är nödvändigt.

Varje handling, objekt eller uttalande är beroende av sin kontext. Det är stor skillnad mellan att simma i sitt badkar hemma och att göra det i en konsthall eller i en forskarstudio.
Konstverket kännetecknas av att uttrycket står i relation till eller är en direkt konsekvens av det idémässiga innehållet. Någonting ska kommuniceras. Den konstnärliga verksamheten är utåtriktad, verket ska kunna möta en publik. Å ena sidan kräver detta exakthet, både vad gäller uttryck, innehåll, referenser, material, kontext och utsträckning i tid och rum. Vad handlar verket om? Kunde det vara annorlunda? Å andra sidan finns en öppenhet. Ett rum för åskådaren att möta verket, utifrån sina erfarenheter och referenser. Det finns alltid tolkningsmöjligheter som inte kontrolleras av konstnären.
Hur är det med forskningens tillgänglighet?

I motsats till konsten, som ska vara tillgänglig för ”alla”, är det allmänt vedertaget att forskningen i högre grad riktar sig till en begränsad publik, som är insatt i såväl tema som vokabulär. Och om konstnären ofta är mycket medveten om hur exklusivt och svårtillgängligt ett konstverk kan vara och vilka svårigheter det kan innebära att kommunicera med sin publik saknar forskaren ofta denna insikt, eftersom resultaten av hennes verksamhet inte förutsätts vara tillgängliga för allmänheten. Konsten anklagas och kritiseras ibland för att bara rikta sig till inåt mot kollegorna. Förekommer liknande kritik mot forskaren?
När blir en utforskande verksamhet ”konst”? Kan en rumsligt gestaltad forskningsrapport uppfattas som konst? Det är vanskligt att ge sig in på att definiera konst, bra konst, dålig konst. Konst blir inte till av en slump, utan är resultat av en medveten handling, d.v.s. att göra konst.
Av de beröringspunkter och skillnader mellan konst och forskning jag har varit inne på är just avsikten avgörande. Avser du att göra konst eller bedriva forskning?
Eller är avsikten att göra både och eller mittemellan, genom att t.ex. förstärka de undersökande delarna i det konstnärliga arbetet, hitta nya sätt att bedriva och presentera forskning, o.s.v.?
Idag uppträder konsten och forskningen för det mesta på olika scener och det är fortfarande en öppen fråga var ”mötet” kommer att äga rum i framtiden. Kommer det att ske i forskarstudion, i konstnärsateljén eller kommer nya rum att etableras, där ett möte kan ske på lika villkor? En plats, där jag kan fortsätta att vara och verka som konstnär trots att jag bytt bort konstscenen som plattform.

Del 2.

En gång på sextiotalet uttalade den amerikanske presidenten JF Kennedy en vision:
”We are going to send a man to the moon, and bring him safely back again”
Så gjorde man det.
1998 hade jag en vision. Det var också en resa, eller snarare två. Kanske hade våra visioner inte mycket gemensamt. Månfärden, som en del av kalla krigets upprustningsduell, uppbackad av hela den amerikanska krigsindustrin och vår, ganska oskyldiga resa runt jorden. Men trots skillnaden i det stora perspektivet finns det två likheter. Båda projekten kunde till en början förefalla helt omöjliga att genomföra. Inget av projekten skulle kunna låta sig genomföras halvvägs. Båda projekten kan också inspirera till frågan om det finns en för alla gemensam verklighet? I vårt projekt var det dock en av de centrala frågeställningarna.

Tillsammans med fotograf Michel Thomas, surfade jag under en månad runt jorden på Internet. Tanken var att vi sedan skulle göra om samma resa i den riktiga världen. Idén med projektet var utforska olika nivåer av verklighet och vad som händer med verklighetsbegreppet när man har fått ett virtuellt alternativ till det gamla fysiskt påtagliga begreppet. Frågorna som drev oss runt jorden var stora och universella; hur uppfattar vi tid och rum, oss själva och nuet på olika platser på jorden? Hur transporterar man närvaro? Målet med projektet Worldx2 var att genomföra det och därefter göra en utställning. Man kan säga att processen, metoden var identisk med verket, resultatet.

Projektet Worldx2 startade som ett konstprojekt, men under arbetets gång kopplade vi det dels till Konsthögskolan Valands pilotkurs ”Konst & Forskning”, dels till Interaktiva Institutets smartstudio. Det blev ett ”Konst som forsknings”--projekt. Vi genomförde projektets första del och satt troget framför våra datorer i en månad och besökte kontinent efter kontinent via Internet. Vi besökte städer, sevärdheter, museer m.m. och försökte få kontakt med människor via deras hemsidor och e-mail adresser. Varje dag avslutade vi med att skriva ett resebrev, som vi mailade ut till det hundratalet personer, som följde vår virtuella resa via sina datorer. Vi hade också en webbsida som vi uppdaterade varje dag med egna texter och bilder, som vi tog från nätet.

För att kunna genomföra projektets andra del sökte vi och fick beviljat pengar från stiftelsen Framtidens Kultur och vi reste runt jorden i fem månader. Vi besökte sex kontinenter och försökte hitta de platser och träffa de människor vi mött på Internet. Vi gjorde dessutom ett sextiotal videoporträtt av människor vi träffade, där de berättade om sina liv och sin vardag just där och då. Vi skickade rapporter varje vecka till vår mail-lista och uppdaterade regelbundet vår webbsida med text och bild.
Ett par månader innan vi gav oss ut på resan blev jag erbjuden ett jobb i forskarstudion. Jag tog delvis projektet Worldx2 med in i studion och utarbetade dessutom samarbetsprojektet Homex2. Homex2 handlade om att hålla min arbetsplats i studion aktiverad i min frånvaro. På mitt skrivbord stod en dator och en skrivare. Skrivbordslampan, som var förhandsinställd, tändes under min arbetstid, alltså mellan kl. 9.00 och 17.00, lokal tid på den platsen jag just då befann mig. Vi skickade hem bild- och ljudfiler, som skrevs ut och spelades upp automatiskt, i samma stund som de anlände. Vi skickade också texter och tanken var att en tvåvägskommunikation skulle pågå. Idén var i grunden väldigt enkel, men kom av olika anledningar aldrig riktigt att fungera. Det hade dels praktiska orsaker som att studion flyttade in i provisoriska lokaler, min arbetsplats upplöstes och blev aldrig riktigt återinstallerad. Dels berodde det på brister i samarbetet. Projektet var inte tillräckligt nödvändigt för någon inblandad. Det var något som alla kunde klara sig utan. Det kunde ha blivit ett lyckat experiment i hur man skulle kunna ersätta fysisk frånvaro med digital närvaro. Istället blev det en studie i hur mycket engagemang som verkligen krävs för att ett projekt ska fungera.

Erfarenheterna från Homex2 finns samlade i en skriftlig ”rapport”.
Worldx2 däremot, finns väl dokumenterat, men inte sammanfattat. Och varför inte det?
När man tar med sig ett konstprojekt in i en forskningssituation, blir vissa saker tydliga. Worldx2 har visats som utställning i olika form, både i Sverige och utomlands. Projektet har en webbsida och det finns presenterat i media . Men projektet som helhet låter sig inte sammanfattas. Jag har försökt destillera fram någonting, som skulle kunna representera ett ”detta kom vi fram till”, utan att lyckas. Och jag tror jag vet varför. Projektet sökte aldrig efter svar. Det syftade inte till en entydig fortsättning. Det vi visar på utställningen är en mycket mångfacetterad bild, som säger mer än en sak. Den innehåller tolkningsmöjligheter och flera lager av information. Så som konst gör. Den skapar ett rum för åskådaren att möta verket i. Det finns inte en lösning eller ett svar. Konstverket är ingen konklusion, utan någonting som öppnar sig på nytt i mötet med sin publik.

Moving Stories var ett annat forskningsprojekt som jag, som konstnär, deltog i, under hösten -00. Projektgruppen bestod av ingenjörer, konstnärer och interaktionsdesigners.
Moving Stories resulterade i en flyttbar videoinstallation, som handlar om fem hushåll i rörelse, under flytten från en bostad till en annan. Vi följde fem hushåll i Malmö genom flyttprocessen, från nedpackning och förflyttning till uppackning och möblering av det nya hemmet. Målet var att lära mer om boende, om de medföljande existentiella frågor som uppstår i den situation där ens förflutna och ens drömmar om framtiden sammanfaller i nuet.

Moving Stories två huvudspår angavs av forskningsgruppens titel ”designlab:FutureLiving”; ”design Lab: där vi försökte hitta en arbetsmetod, en gemensam plattform för vårt tvärvetenskapliga arbete. Ett försök att väva samman de, i studion etablerade etnografiskt inspirerat arbetsmetoderna och en slags ”konstnärliga metoder”. FutureLiving antyder något om framtidens boende och hur det skulle kunna gestalta sig i den digitala tidsåldern. Istället för att bedriva undersökningen med ett problemfokus, försökte vi hitta en arbetsmetod, där vi med största möjliga öppenhet gjorde iakttagelser som kunde fungera som diskussionsunderlag i vårt tvärvetenskapliga arbete.

Projektets dubbla ambitioner skapade en del svårigheter, då alltför stor vikt lades på att hitta arbetsmetoder, på bekostnad av själva arbetet. Vår gemensamma formulering av vad projektet skulle leda till och varför vi skulle göra det var något vag.
När jag ser tillbaka på arbetet med Moving Stories, har jag svårt att få det att hänga ihop.
Ett sätt att i efterhand bedöma om ett projekt är lyckat eller ej kan vara att jämföra resultatet med den intention man haft för att genomföra sitt projekt. I fallet Moving Stories var gruppdeltagarnas intentioner splittrade. Vi hade varken formulerat ett gemensamt mål eller vad våra efterforskningar mer konkret skulle leda till. Ändå gick arbetet med små steg för steg i förutsägbar riktning. Trots att vi skulle ”hålla oss öppna”, skedde ingenting oförutsett eller överraskande. Moving Stories blev, mer än någonting annat, resultatet av en interdisciplinär arbetsprocess.

Att se på konstnärlig verksamhet som forskning är inte samma sak som konstnärens insats i ett tvärvetenskapligt forskningsarbete. Hur uppnår man en utforskande gemenskap, ett samarbete på lika villkor, med delade ambitioner och intentioner? Hur skapas en gemensam målbild, som ligger utanför samarbetet i sig? Det är ingenting som sker över en natt, utan ett tidskrävande arbete, där språk, positioner, idévärldar och yrkesidentiteter ska gnuggas och justeras mot varandra. Utifrån det perspektivet var kanske inte Moving Stories ett helt igenom misslyckat projekt, utan tvärtom, ett första steg i rätt riktning mot ett fungerande interdisciplinärt samarbete?

Förutom ”som” och ”och” finns det två avgörande skillnader mellan Worldx2 och Moving Stories: Worldx2 hade en början och ett slut och hade inte kunnat genomföras halvvägs. Vi har blivit tillfrågade om vi inte tänker ta det vidare, men projektet Worldx2 är färdigt. Möjligen kan det ligga till grund för eller generera nya projekt. Kanske samlar vi ihop materialet och gör en bok. Men projektet Worldx2 är avslutat och färdigt.
Moving Stories, däremot, hade en början, men inget slut. Vi visste inte vart vi var på väg och kunde därför inte se om vi bara kommit halvvägs eller om vi var långt på andra sidan mål. De båda projekten har också en sak gemensam. De ger inga entydiga svar. Videoinstallationen Moving Stories ger samma slags mångtydiga ”svar” eller ”utsaga” som utställningen Worldx2. Ett antal berättelser, tankar och erfarenheter, som betraktaren kan träda in i och förstå utifrån sina egna erfarenheter, förutsättningar och intresse.

Anna Brag
9-12-2003




Text in english
Embracing the Whole